Han med mustaschen: Personligt brev

Kära Läsare. Det var nästan en månad sen vi hördes sist. Jag är uppriktigt ledsen för att jag inte hört av mig tidigare. Hoppas i vilket fall att ni haft det bra.

Min månad har varit underbar på många sätt och mindre härlig på andra. Jag kommer nedan att göra ett desperat försök att sammanfatta de viktigaste händelserna under min litterära tystnad i en någorlunda kronologisk ordning. Notera dock att mitt minne lätt sviker, men det är ju tur(?) att fler än jag dokumenterar dekadensen.

Samma kväll som mitt senaste inlägg visade jag mig i bar över (och nästan bar under) för en stor samling människor. Som en ren isolerad händelse som sådan är det inte en helt ovanlig syn för Uppsalas studenter, det anmärkningsvärda var att Hanmedmustaschen enbart hade en Carlsberg innanför västen (en väst som för övrigt inte var min egen utan någon gav mig mängder med gratisöl för att visa kläder för andra humanoider).

Sedan följde en vecka bestående av umgänge med Socialgrupp 3, eller som jag brukar kalla dem: kunderna på den outlet där jag arbetar. Denna uppladdningsvecka inför det stundande Valborg var även tänkt att fungera som lite av en semester från studier, nationsliv (dvs öl) och eventuellt även träning. Men icke; "after work-öl", "tack för flytthjälpen-öl", och "Arsenal vann äntligen-öl" präglade helgen v.17.

Som för att runda av min Stockholmsvisit v.17, där jag för övrigt fick tillbringa en av nätterna på historiens oskönaste (både bildligt och bokstavligt) soffa, tillbringade jag natten hos Axel (som har en mycket härligare soffa) i Uppsala. Där öppnades den sista vinaren klockan fem på tisdagsmorgonen. Ett klokt val av oss då Kvalborg ändå skulle firas på kvällen. Och som jag firade, Vapnet spelade på V-Dala, med förbandet som fullständigt överröste sällskapet med Indiepoäng. Som manna från himlen för de trötta själar som gick på efterfest ytterligare en natt. Denna natt kan jag ha gett mig av hem till sängen tidigare, tiden var lite flytande p.g.a en cocktail av Markus Krunegård-skrikande och Absinth. Men vad hade vi egentligen för val? Förbandets, What's their faces, tamburin kan ju faktiskt inte gå raka vägen hem själv.

Så kom den äntligen, Dagen med stort D. Valborgsmässoafton. Redan vid revelj kände jag mig en smula urvattnad efter gårdagkvällens aktiviteter. Men en stärkande promenad till Folkes Livs gav mig krafter att lägga mig i sängen och vänta in de stackars själar som var lovade Champagnefrukost hos mig. Med frukosten avklarad vandrade halva laguppställningen iväg till ekonomikumparken för att dricka ljumna (läs; byxvarma) Femkommatvåan i väntan på en promenad till Gästrike-Hälsinge Nation för kulmen på det dekadenta valborgsfirandet. Ett zigenarpunkband spelade, och laget njöt av solen, champagnen och glädjen. Glädjen bestod mest i att skratta åt Becks och hennes sjuka bula i pannan. Men, som min far lärt mig, allt roligt tar slut ganska snart och jag fick bege mig utan mobil och vänner till platsen för omstarten. Väl där upptäcker jag till min fasa att jag är först på plats. Helt utan nycklar och telefon är jag således mer hjälplös än Skurt utan Inga-Maj. Så, som det lågliv jag är, slår jag mig ned vid Djäknegatan 23 och dess mjuka betongentré. "De kommer ju säkert snart" minns jag att jag tänkte. Utan mobileo tappar jag helt konceptet och blir snabbt uttråkad. Vilket leder till ett relativt snabbt insomnande. I efterhand kan jag se att jag lärt mig av min barndoms Nemesis, Fyllebirger som brukade sova på parkbänken utanför Stugsundsskolan. Dock har jag fortfarande mycket att lära i kategorin "Komma igång igen efter att ha däckat mitt på dagen", tror bestämt att Fyllebirgers bästis Sven Höijer ska få lära mig ett och annat. Om han fortfarande lever dvs.

De två veckor som passerat sen valborgsfirandet tänkte jag sammanfatta i punktform. Skriv gärna tillbaka och fråga om det är något du undrar över eller vill att jag ska utveckla.